Medan vi i Sverige fortfarande försiktigt pratar om vad man får eller inte får skriva om sina arbetsgivare och kollegor på sociala nätverk, så skippar USA
silkesvantarna. Där slänger man ut folk ur landet när de har twittrat om "fel saker". Och då spelar det ingen roll om inläggen är citat från amerikanska tv-serier:
Brian kastades ut ur USA efter twitterinlägg.
tisdagen den 31:e januari 2012
måndagen den 30:e januari 2012
Måndagstankar
Försvaret gör helt om
Trots rosade rekryteringskampanjer har inte försvaret lyckats rekrytera i den omfattning man behöver. I tidigare kampanjer var budskapet ”Har du vad som krävs?” Nu gör man helt om och diskuterar istället om man ska sänka kraven, och bland annat slopa kravet på gymnasieskola och låta det räcka med grundskola.
Tankar kring detta: Dels blir det tydligt att en bra reklamkampanj inte är lösningen på allt (men den var snygg, utan tvivel), dels är ju frågan om man kanske skulle dra någon lärdom av detta. Om man nu inte lyckas rekrytera, varför och vad kan man göra för att ändra på detta. Att sänka kraven känns en smula desperat och skapar inte precis stolthet bland de anställda. Särskilt inte när det har presenterats i media.
Personalchef är det nya drömjobbet
Personalchef har seglat upp som svenskarnas drömjobb nummer ett. Därefter vill vi bli entreprenörer. Det visar en undersökning från Kairos future som bemanningsföretaget Manpower Group låtit göra.
Enligt undersökningen – där 6 000 anställda, arbetssökande, egenföretagare och studenter i Sverige deltagit – har tidigare yrken som ekonom, musiker och marknadsförare rasat kraftigt i popularitet.
Men den visar också att det är stora skillnader mellan kön, ålder och sysselsättning. Samtidigt som kvinnor helst vill bli personalchefer, läkare, författare och djurskötare dröm¬mer männen om att bli entreprenörer, ingenjörer, musiker och piloter.
– Personalfrågor är en variant av vård- och omsorgsyrket, och tänker man i mer karriära termer som kvinna är det ofta man går åt det hållet i näringslivet, säger karriärcoachen Nina Jansdotter.
Tankar kring detta: Kul att personalchef är ett uppskattat jobb. Synd att man måste göra kopplingen att det är en variant av vård och omsorg. Om personalen är företagens viktigaste tillgång så bör det ju vara mycket mer än så. En både strategisk och operativ roll för att nå framgång. HR ska vara business!
Trots rosade rekryteringskampanjer har inte försvaret lyckats rekrytera i den omfattning man behöver. I tidigare kampanjer var budskapet ”Har du vad som krävs?” Nu gör man helt om och diskuterar istället om man ska sänka kraven, och bland annat slopa kravet på gymnasieskola och låta det räcka med grundskola.
Tankar kring detta: Dels blir det tydligt att en bra reklamkampanj inte är lösningen på allt (men den var snygg, utan tvivel), dels är ju frågan om man kanske skulle dra någon lärdom av detta. Om man nu inte lyckas rekrytera, varför och vad kan man göra för att ändra på detta. Att sänka kraven känns en smula desperat och skapar inte precis stolthet bland de anställda. Särskilt inte när det har presenterats i media.
Personalchef är det nya drömjobbet
Personalchef har seglat upp som svenskarnas drömjobb nummer ett. Därefter vill vi bli entreprenörer. Det visar en undersökning från Kairos future som bemanningsföretaget Manpower Group låtit göra.
Enligt undersökningen – där 6 000 anställda, arbetssökande, egenföretagare och studenter i Sverige deltagit – har tidigare yrken som ekonom, musiker och marknadsförare rasat kraftigt i popularitet.
Men den visar också att det är stora skillnader mellan kön, ålder och sysselsättning. Samtidigt som kvinnor helst vill bli personalchefer, läkare, författare och djurskötare dröm¬mer männen om att bli entreprenörer, ingenjörer, musiker och piloter.
– Personalfrågor är en variant av vård- och omsorgsyrket, och tänker man i mer karriära termer som kvinna är det ofta man går åt det hållet i näringslivet, säger karriärcoachen Nina Jansdotter.
Tankar kring detta: Kul att personalchef är ett uppskattat jobb. Synd att man måste göra kopplingen att det är en variant av vård och omsorg. Om personalen är företagens viktigaste tillgång så bör det ju vara mycket mer än så. En både strategisk och operativ roll för att nå framgång. HR ska vara business!
fredagen den 27:e januari 2012
Sociala medier och arbetsrätt - inte konstigt att det är en röra
Det är inte lätt detta med sociala medier och arbetsrätt. Var sjutton drar man gränsen mellan privatliv och arbetsliv och vad får man egentligen dela med sig av gällande sin jobbsituation? Detta diskuteras mycket på både arbetsplatser och i press, men det arbetsrättsliga läge känns väldigt oklart. Därför tyckte jag att det skulle bli extremt intressant att gå ett seminarium på temat Arbetsrätt och sociala medier där man utlovades en genomgång av det rådande rättsläget och de verktyg man kan behöva för att kunna sätta upp en fungerande policy för sociala medier. Agendan utlovade både jurdiska experter och praktiska exempel från företag som redan har tagit fram en policy.
Men om det här seminariet skulle reda ut frågetecknen, ja då förstår jag ännu mer varför det är sådan röra:
En professor i civilrätt skulle prata om:
Vilka rättigheter en anställd har att yttra sig i frågor som rör arbetet och arbetsgivaren, vilka gränser som finns i kritikrättens och yttrandefrihetens i relation till lojalitetsplikten och han skulle gå igenom aktuella domar och rättsfall kopplade till uttalanden i sociala medier.
Det han pratade om:
Länge och väl om två domar som dels behandlade en uppsägning på grund av att en videofilmsförsäljare var sambo med en videobutiksinnehavare, dels en uppsägning av en sjuksköterska som inte fått ledigt för att ta hand om sin sjuka systerdotter. Det fanns med andra ord inte mycket sociala medier inblandade där. Han pratade dock en stund om det uppmärksammade fallet med ”Farbror Blå” där det stundtals var oklart när han pratade om polismannen som sades upp på grund av bloggande (felaktigt enligt AD)och när han pratade om Elsa Beskows sagofigur. Jag har fortfarande inte heller listat ut vem av dem han syftade på när han började diskutera de erotiska undertoner som var hela upplägget med Farbror Blå! När publiken började fnissa olustigt blev han förtjust och utvecklade tyvärr ämnet….
När han pratade om vilka rättigheter man som anställd har att diskutera sin arbetsgivare på Facebook, så hänvisade han till att man måste få ha någon ventil att ”pysa ur till” och menade på att Facebook blir en stor ”säkerhetsventil” för många och att det är bra. Kändes inte som att detta underbyggdes med några lagar. Det var ju ” intressant att läsa Farbor Blås blogg” så de borde den kanske vara OK.
En advokat specialiserad på arbetsrätt på en ansedd advokatfirma, skulle prata om:
Vilka krav en arbetsgivare kan ställa på den anställde när det gäller användandet av sociala medier, vad får en anställd skriva för att inte bryta mot lojalitetsplikten och var gränsen går för att uttala sig i tjänsten kontra som privatperson. Dessutom skulle han dela ut praktiska tips och verktyg för att skriva en juridiskt korrekt och tydlig policy för sociala medier
Det han pratade om:
Får man använda e-post i privata ärenden? Får man eller får man inte surfa privat och vilka sajter är OK att besöka. Ska man stänga av åtkomst till vissa sidor eller ej. Domen som han tog upp var en dom gällande avsked på grund av porrsurfande. Han tyckte att det var mycket viktigt att man tydligt specificerade vilken typ av sidor som var ”förbjudet område”. Däremot tyckte han att man som arbetsgivare bör begränsa policies gällande internet till att gälla på arbetstid och med arbetsgivarens redskap. Och på frågan kring problematiken kring att arbetsliv och privatliv flyter ihop och att det kanske är bra att ha en policy för sociala medier, så menade han på att så har det ju varit i alla tider och likställde det med att man kan prata skit om sitt jobb med kompisarna på puben. Det fanns ingen anledning att ha en policy för sociala medier i och med att lojalitetsplikt gäller.
Frågan är ju bara hur många av dagens nya unga medarbetare som har koll på lojalitetsplikt och tystnadsplikt? Helt ärligt, det har inte ens jag full koll på. Det var liksom därför jag gick den här utbildningen.
Sammanfattning
Problemet med var att de båda juridiska experterna tycktes ha ståndpunkten att användandet av sociala medier inte förändrar någonting. Man framförde flera gånger argument som ”människan kan fortfarande bara ha känna mellan 100 och 200 peroner” och klaga på jobbet har man ju alltid kunna göra inför polarna-
Och då känns det som om de faktiskt inte har förstått något alls. Internet och sociala medier ändrar inte allt. Men de ändrar MYCKET! För alla och i relation mellan arbetsgivare/medarbetare. De ändrar radikalt vad man säger ”privat” eftersom det inte längre är privat, det kan spridas till hur många som helst och det finns kvar för alltid. Det är dessutom svårt att veta när man uttalar sig som privatperson och när man gör det via sin arbetsgivare beroende på hur man använder exempelvis twitter och bloggar.
Däremot var det kul att höra Karin Bäcklund från Almega prata om hur de arbetar med sociala medier. De uppmuntrar sina anställda att medverka i sociala medier, men hjälper dem också att förstå gränserna genom en riktigt bra policy. Den hittar du här om du vill inspireras.
Men om det här seminariet skulle reda ut frågetecknen, ja då förstår jag ännu mer varför det är sådan röra:
En professor i civilrätt skulle prata om:
Vilka rättigheter en anställd har att yttra sig i frågor som rör arbetet och arbetsgivaren, vilka gränser som finns i kritikrättens och yttrandefrihetens i relation till lojalitetsplikten och han skulle gå igenom aktuella domar och rättsfall kopplade till uttalanden i sociala medier.
Det han pratade om:
Länge och väl om två domar som dels behandlade en uppsägning på grund av att en videofilmsförsäljare var sambo med en videobutiksinnehavare, dels en uppsägning av en sjuksköterska som inte fått ledigt för att ta hand om sin sjuka systerdotter. Det fanns med andra ord inte mycket sociala medier inblandade där. Han pratade dock en stund om det uppmärksammade fallet med ”Farbror Blå” där det stundtals var oklart när han pratade om polismannen som sades upp på grund av bloggande (felaktigt enligt AD)och när han pratade om Elsa Beskows sagofigur. Jag har fortfarande inte heller listat ut vem av dem han syftade på när han började diskutera de erotiska undertoner som var hela upplägget med Farbror Blå! När publiken började fnissa olustigt blev han förtjust och utvecklade tyvärr ämnet….
När han pratade om vilka rättigheter man som anställd har att diskutera sin arbetsgivare på Facebook, så hänvisade han till att man måste få ha någon ventil att ”pysa ur till” och menade på att Facebook blir en stor ”säkerhetsventil” för många och att det är bra. Kändes inte som att detta underbyggdes med några lagar. Det var ju ” intressant att läsa Farbor Blås blogg” så de borde den kanske vara OK.
En advokat specialiserad på arbetsrätt på en ansedd advokatfirma, skulle prata om:
Vilka krav en arbetsgivare kan ställa på den anställde när det gäller användandet av sociala medier, vad får en anställd skriva för att inte bryta mot lojalitetsplikten och var gränsen går för att uttala sig i tjänsten kontra som privatperson. Dessutom skulle han dela ut praktiska tips och verktyg för att skriva en juridiskt korrekt och tydlig policy för sociala medier
Det han pratade om:
Får man använda e-post i privata ärenden? Får man eller får man inte surfa privat och vilka sajter är OK att besöka. Ska man stänga av åtkomst till vissa sidor eller ej. Domen som han tog upp var en dom gällande avsked på grund av porrsurfande. Han tyckte att det var mycket viktigt att man tydligt specificerade vilken typ av sidor som var ”förbjudet område”. Däremot tyckte han att man som arbetsgivare bör begränsa policies gällande internet till att gälla på arbetstid och med arbetsgivarens redskap. Och på frågan kring problematiken kring att arbetsliv och privatliv flyter ihop och att det kanske är bra att ha en policy för sociala medier, så menade han på att så har det ju varit i alla tider och likställde det med att man kan prata skit om sitt jobb med kompisarna på puben. Det fanns ingen anledning att ha en policy för sociala medier i och med att lojalitetsplikt gäller.
Frågan är ju bara hur många av dagens nya unga medarbetare som har koll på lojalitetsplikt och tystnadsplikt? Helt ärligt, det har inte ens jag full koll på. Det var liksom därför jag gick den här utbildningen.
Sammanfattning
Problemet med var att de båda juridiska experterna tycktes ha ståndpunkten att användandet av sociala medier inte förändrar någonting. Man framförde flera gånger argument som ”människan kan fortfarande bara ha känna mellan 100 och 200 peroner” och klaga på jobbet har man ju alltid kunna göra inför polarna-
Och då känns det som om de faktiskt inte har förstått något alls. Internet och sociala medier ändrar inte allt. Men de ändrar MYCKET! För alla och i relation mellan arbetsgivare/medarbetare. De ändrar radikalt vad man säger ”privat” eftersom det inte längre är privat, det kan spridas till hur många som helst och det finns kvar för alltid. Det är dessutom svårt att veta när man uttalar sig som privatperson och när man gör det via sin arbetsgivare beroende på hur man använder exempelvis twitter och bloggar.
Däremot var det kul att höra Karin Bäcklund från Almega prata om hur de arbetar med sociala medier. De uppmuntrar sina anställda att medverka i sociala medier, men hjälper dem också att förstå gränserna genom en riktigt bra policy. Den hittar du här om du vill inspireras.
måndagen den 16:e januari 2012
Vänd på steken
Varför vill du sluta ditt nuvarande jobb är en fråga kandidater ofta för i intervjusammanhang. (Forbes har tips till vad man som kandidat då ska svara här)
Men det kan vara nyttigt att vända på steken. Vad säger du om kandidaten frågar dig om varför din tidigare medarbetare slutar? Har du ett bra svar på den frågan? Är det en ny tjänst eller har din medarbetare gått vidare till nya spännande uppgifter inom bolaget så är ju svaret trevligt att leverera. Är det en konkurrent som nappade en bra medarbetare med ett oemotståndligt erbjudande så är det ju surt för dig, men fortfarande attraktivt för kandidaten. Värre däremot om det beror på dålig chef, dålig organisation eller bara dålig feedback. Och allra värst: om du helt enkelt inte har någon aning!
Men det kan vara nyttigt att vända på steken. Vad säger du om kandidaten frågar dig om varför din tidigare medarbetare slutar? Har du ett bra svar på den frågan? Är det en ny tjänst eller har din medarbetare gått vidare till nya spännande uppgifter inom bolaget så är ju svaret trevligt att leverera. Är det en konkurrent som nappade en bra medarbetare med ett oemotståndligt erbjudande så är det ju surt för dig, men fortfarande attraktivt för kandidaten. Värre däremot om det beror på dålig chef, dålig organisation eller bara dålig feedback. Och allra värst: om du helt enkelt inte har någon aning!
fredagen den 13:e januari 2012
Personlighet viktigare än CV
En artikel i Metro med rubriken: Det viktigaste står inte på CV:t tar man fasta på att 88 procent av cheferna i undersökning gjord av Saljsidan.se svarade att de fäster mer vikt vid så kallade mjuka värden än på betyg och övriga meriter. Med ”mjuka värden” avses exempelvis positiv inställning till arbetet, vilja och en öppenhet att anta nya utmaningar.
Nu kan ju inte det här vara något som folk sätter kaffet i vrångstrupen av förvåning över, och min vilda gissning (men jag förbehåller mig för att har fel) är att undersökningen kanske inte är den mest vetenskapliga. Men jag har några kommentarer ändå:
1. Förväxla inte personlighet med första intryck. Det ÄR inte så lätt att bedöma/döma en människa på första magkänslan som många tror.
2. Om det nu är personlighet som är det viktigaste, viktigare än det som står i CV:t, varför startar man oftast en rekryteringsprocess utifrån just CV?
Nu kan ju inte det här vara något som folk sätter kaffet i vrångstrupen av förvåning över, och min vilda gissning (men jag förbehåller mig för att har fel) är att undersökningen kanske inte är den mest vetenskapliga. Men jag har några kommentarer ändå:
1. Förväxla inte personlighet med första intryck. Det ÄR inte så lätt att bedöma/döma en människa på första magkänslan som många tror.
2. Om det nu är personlighet som är det viktigaste, viktigare än det som står i CV:t, varför startar man oftast en rekryteringsprocess utifrån just CV?
onsdagen den 11:e januari 2012
Om en bild säger mer än tusen ord
Gott nytt år!
Undrar om mitt nya nyårslöfte ska vara att inte gnälla över tråkigt skrivna platsannonser...Nu passar jag istället på att racka ned på alla likartade bilder som syns i rekryteringssammanhang. Om en bild säger mer än 1000 ord…
tänk då en smula på vilken typ av bilder du använder i platsannonser och på karriärsajter. Oftast ser de ut så här:
eller så här:
eller för lite variation, så här:
Inget fel på bilderna i sig, proffsiga foton, snygga människor och politiskt korrekta (åtminstone enligt amerikansk standard). Men, inte särskilt personliga. Hur många av dina medarbetare ser ut som på bilderna ovan?
Undrar om mitt nya nyårslöfte ska vara att inte gnälla över tråkigt skrivna platsannonser...Nu passar jag istället på att racka ned på alla likartade bilder som syns i rekryteringssammanhang. Om en bild säger mer än 1000 ord…
tänk då en smula på vilken typ av bilder du använder i platsannonser och på karriärsajter. Oftast ser de ut så här:
eller så här:
eller för lite variation, så här:
Inget fel på bilderna i sig, proffsiga foton, snygga människor och politiskt korrekta (åtminstone enligt amerikansk standard). Men, inte särskilt personliga. Hur många av dina medarbetare ser ut som på bilderna ovan?
torsdagen den 22:e december 2011
Appropå vad man tror att man vill ha
Något som jag ju skrev ett inlägg om för ett tag sedan. Idag läser jag att Objektvision presenterar en undersökning som visar på att tre av fyra drömmer om ett eget kontorsrum. Och ja, den är så klart vinklad, men strunt i det nu. Den får istället visa på ytterligare ett självupplevt exempel på att det man säger vad man vill ha inte alls behöver vara det man vill ha.
För några år sedan var jag nämligen en av dem som trodde att jag ville ha ett eget rum. Jag tyckte att det var lite stökigt och högljutt att sitta i landskap och jag såg framför mig hur bra jag skulle kunna koncentrera mig och hur effektiv jag skulle vara med ett eget rum. Sagt och gjort, jag lobbade rätt hårt och efter ett tag satt jag i mitt alldeles egna rum. Big misstake! Förutom att jag kände mig mer än lovligt ensam och det blev extremt tråkigt utan det vardagliga småpratet med kollegor, så blev det blev det dessutom betydligt mer ineffektivt. Saker jag tidigare löste genom en enkel fråga till kollegan vid skrivbordet bredvid, skulle nu istället antingen mailas eller gå iväg till andra rum. Det gick inte snabbare kan jag lova. Dessutom är jag av naturen förvisso utrustad med hyfsat stora öron och brukar ha bra koll på vad som händer runt om kring vilket gör att helhetsbilden av företagets affärer blir bättre. Men sååå stora är de inte så att jag hörde genom väggar. Nej, det var bara att krypa till korset och ge upp mitt eget rum. En annan kollega tog glatt över, men kom också tillbaka. Sedan blev rummet förråd istället...
För några år sedan var jag nämligen en av dem som trodde att jag ville ha ett eget rum. Jag tyckte att det var lite stökigt och högljutt att sitta i landskap och jag såg framför mig hur bra jag skulle kunna koncentrera mig och hur effektiv jag skulle vara med ett eget rum. Sagt och gjort, jag lobbade rätt hårt och efter ett tag satt jag i mitt alldeles egna rum. Big misstake! Förutom att jag kände mig mer än lovligt ensam och det blev extremt tråkigt utan det vardagliga småpratet med kollegor, så blev det blev det dessutom betydligt mer ineffektivt. Saker jag tidigare löste genom en enkel fråga till kollegan vid skrivbordet bredvid, skulle nu istället antingen mailas eller gå iväg till andra rum. Det gick inte snabbare kan jag lova. Dessutom är jag av naturen förvisso utrustad med hyfsat stora öron och brukar ha bra koll på vad som händer runt om kring vilket gör att helhetsbilden av företagets affärer blir bättre. Men sååå stora är de inte så att jag hörde genom väggar. Nej, det var bara att krypa till korset och ge upp mitt eget rum. En annan kollega tog glatt över, men kom också tillbaka. Sedan blev rummet förråd istället...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
