Appropå vad man tror att man vill ha

Något som jag ju skrev ett inlägg om för ett tag sedan. Idag läser jag att Objektvision presenterar en undersökning som visar på att tre av fyra drömmer om ett eget kontorsrum. Och ja, den är så klart vinklad, men strunt i det nu. Den får istället visa på ytterligare ett självupplevt exempel på att det man säger vad man vill ha inte alls behöver vara det man vill ha.

För några år sedan var jag nämligen en av dem som trodde att jag ville ha ett eget rum. Jag tyckte att det var lite stökigt och högljutt att sitta i landskap och jag såg framför mig hur bra jag skulle kunna koncentrera mig och hur effektiv jag skulle vara med ett eget rum. Sagt och gjort, jag lobbade rätt hårt och efter ett tag satt jag i mitt alldeles egna rum. Big misstake! Förutom att jag kände mig mer än lovligt ensam och det blev extremt tråkigt utan det vardagliga småpratet med kollegor, så blev det blev det dessutom betydligt mer ineffektivt. Saker jag tidigare löste genom en enkel fråga till kollegan vid skrivbordet bredvid, skulle nu istället antingen mailas eller gå iväg till andra rum. Det gick inte snabbare kan jag lova. Dessutom är jag av naturen förvisso utrustad med hyfsat stora öron och brukar ha bra koll på vad som händer runt om kring vilket gör att helhetsbilden av företagets affärer blir bättre. Men sååå stora är de inte så att jag hörde genom väggar. Nej, det var bara att krypa till korset och ge upp mitt eget rum. En annan kollega tog glatt över, men kom också tillbaka. Sedan blev rummet förråd istället...